En annan konstig känsla, som bara föräldrar förstår, är ju den här att man kan sakna sitt barn när hen sover. Helt ologiskt! Men samtidigt så sant.

Jag har också tänkt på hur mycket mer sårbar man själv är nu. Om något skulle hända Elliot, ja då skulle jag gå i tusen bitar och aldrig bli mig själv igen. Gränsen för vad jag skulle göra för honom, ja den är så långt borta att den inte ens existerar. 

Och såhär ska man tydligen känna nu i resten av livet. herregud!! 

(Hela den här texten handlar om, ja för det första att Elliot ligger bredvid mig och sover och jag bara lyssnar till hans andetag, men också en scen jag såg tidigare i veckan som jag inte kan sluta tänka på. Det var ur en serie, outlander, som utspelar sig på 1700-talet. Ett barn i tioårsåldern kastas av ett skepp mitt ute på havet på grund av sjukdom och smittorisk. En dödsdom såklart. Barnets mamma hoppar själv inte ens två sekunder efter. Utan att tveka, mot sin egen död, men till sitt barn. En hemsk scen, minst sagt)