Tolka mig inte fel, jag tycker det är viktigt att ha "egentid". Det är bara ordet jag inte gillar. Men det är massor av känslor som tar fart i mig av bara tanken på att göra något utan Elliot. Samtidigt som det låter helt underbart att "bara få vara mig" och bara tänka på mig själv (eller hur, jag tänker på honom konstant), så är tanken av att vara utan honom jobbig. Jag vill veta vad han gör och att han är okej hela tiden. 

Sedan kan jag också vara trött och inte palla mer. Detta är oftast om vi bara varit hemma en hel dag och inte gjort något speciellt. Då vill jag iväg och träna eller göra något annat ett tag. Jag vill ha träningstid helt enkelt, så kan vi kalla det. För vad är bäst, en trött och gnällig och irriterad mamma, eller en mamma som varit iväg en stund och saknat sitt hjärta? Vilket barn får roligast/bäst bemötande från sin mamma där liksom? 

Och på tal om att åka iväg utan Elliot. Där är nästan avståndet ifrån honom värre än tiden jag är utan min lille bebis :) Att åka in till stan medans han är kvar i Åhus är gränsen just nu. Därför får han följa med på 25-årsfest i Tollarp på lördag, haha!