Jag och Daniel stod i vattnet och kastade en boll mellan oss. (Daniel har läst ut den andra boken så han vill leka med mig igen) När jag ska fånga bollen lyckas den slå av min förlovningsring. Ringen flyger av i det grumliga vattnet varav jag börjar skrika och storgråta. Jag kan inte fatta vad som precis hände. Det finns inte en chans att hitta ringen i vattnet, vi kan inte ens se våra fötter (de håller på att utöka stranden på några ställen därav det grumliga vattnet precis där vi låg idag)

Efter en halv minut (det tog inte längre tid än så) har en man från stranden kommit ut till oss med simglasögon och börjat leta. Två sekunder efter honom kom en annan man och började hjälpa till. Efter ännu en minut kom en tredje man fram och markerade stället med en metallklump av något slag. Sedan berättade han att han hade en metalldetektor hemma och skulle hämta den. Alla var så snälla och pratade med oss och frågade en massa. De retades lite och sa att det kanske var dags att jag skulle få en ny ring, eftersom vi faktiskt hade varit förlovade i nästan två år, vilket är ofattbart för amerikanare. Man ska ju gifta sig efter max ett år.

När mannen med metalldetektorn kom tillbaka började de leta efter ringen men det kändes ganska hopplöst. Han hittade mest stenar och mynt, och han hade gått igenom hela de stället vi trodde den kunde vara på. En timme efter jag tappat ringen plockar mannen med metalldetektorn upp den. Jag trodde jag skulle dö och började gråta igen. Jag har min ring! Hela stranden började applådera!! Jag visste inte vad jag skulle göra och hur jag skulle tacka mannen. Och som jag sa, hela stranden tittade. Så jag tog de pengar vi hade med oss och gav dem till mannen som tack ( Han var 60+, och en typisk hawaii-invånare. Alla här vill ju ha pengar och har man en metalldetektor som man letar skrammel med tror jag att han räknade med en slant)