Jag skulle tro att detta är den finaste bilden från vår vecka i NYC. Jag har inte sett Sara och Emils bilder (vilket jag vill, snart!) Att se någon annans bilder är att se vad dem ser. Vilket ibland är saker som man själv missar. Tänk så mycket man ser under en dag som man inte verkligen ser.  

 

Och att se bilden på det här paret som står och väntar på bussen mitt på manhattan får mig att vilja veta mer om deras liv. Har de levt hela sitt vuxna liv i NYC? Vilka upplevelser de måste ha från den stad jag älskar så mycket. En stad som gör mig så lycklig att det är löjligt!