Alla som bor i och runt Kristianstad vet såklart vad jag pratar om. Hela härvan med de sexuella övergrepp som skett på förskolor runt om i kommunen. En man sitter häktad och har erkänt. En man som jag har arbetat tillsammans med. Och sedan kommer ryktesspridningar på Facebook och Flashback med namn på mannen. Dock känner jag (som kommunanställd) att jag ändå måste skriva att det inte är bekräftat med ett namn från polisen och åklagarens sida. För även om alla säger samma sak, kan jag som lärare inte säga något namn förrän det står skrivet på Kristianstad.se som är den sida vi ska hänvisa föräldrar till. Sedan tänker jag på mina manliga kolleger och alla föräldrar som har barn på de förskolor som mannen har jobbat på. Vilken oro de måste känna. All personal som arbetat med mannen som känner sig lurade och bedragna. Jäkla soppa!

Och mitt i allt ska jag bearbeta mina egna känslor. För jag har reagerat på ett sätt jag inte trodde. Jag har reagerat jättemycket. Jag har varit jätteledsen och sedan fått skuldkänslor för detta eftersom jag är långt ifrån värst drabbad av detta. Då känner jag mig svag och blir sedan ledsen av den känslan. 

Sen ska man vara som vanligt inför barnen, som hann gå två dagar i skolan innan detta kom.. 

Detta var inte alls meningen att det skulle bli ett skriva-av-mig-inlägg utan bara ett snabbt hej-jag-lever-inlägg. Jag behövde tydligen sätta ord på allt. Men jag känner mig lika flummig som den där dåliga podden jag lyssnade på imorse. Nu ska jag låta solens strålar värma mig och ta hand om mig en stund.