Det är riktigt trevligt att träffas och snacka lite och få lite igenkänning. När andras barn gör likadant som Elliot så ger det en känsla av lugn och trygghet. Kanske gör vi inte helt fel ändå, kanske är allt som det ska. Ja, den vanliga oron alltså. 

Logistiken blir dock svårare för varje träff tycker jag. De kräver ju mer för varje gång, och idag fick jag släpa med mig fruktpuren till Elliot. Tillsammans med sked, haklapp, våtservetter och hela kittet. Innan behövdes bara jag för ett litet mellanmål. 

Bilderna på våra små blir också svårare att få ihop :) alltid är det någon kid som är ledsen, eller en mamma som är ivägen på bilden. Men det blir mer spännande så!